"Upper East Side" of Sweden

Bättre än så här blir det inte? Började helgen med en underbar tapasbuffé på Pepes med världens bästa mamma!


















På lördag besök hos fina farfar som är oförskämt pigg för att vara närmare 94. Mamma fick en komplimang av en dam på äldreboendet som misstog henne för att vara min syster. Jag väljer att se det positivt, förhoppningsvis kommer jag också att kunna tas för en 29-årings äldre syster om sådär en 22-23 år. Om jag inte gör det så skyller jag på pappa!

Högklassigt mingel på en helt fabulous fest och här fastnade kvällens glamourprinsessa på bild! Louie Vuitton-tårtan var ljuvlig, kan inte minnas att jag någonsin ätit en så god tårta.

















Avrundade en perfekt helg med mys och tacomiddag på den soligare sidan av Umeå. Life is good!

Singing in the rain

Förra veckan var på många sätt som att ramla utför ett stup. Hormonerna åkte berg-och-dalbana, stopp i toaletten, punktering på cykeln, borttappat körkort och en dunderförkylning som slog till precis när jag börjat träna. Såklart!

Men redan nu känner jag måndagspeppen. Visserligen går tankarna fortfarande i ultrarapid och jag är väl inte helt kvitt den oönskade förkylningen, men det känns bättre! Kommer undan relativt billigt med körkortet och lyckades hitta ett betydligt bättre foto att leva med de kommande tio åren. Det räcker väl att jag ser tunnhårig ut på passfotot?

Nu är för övrigt resan till varmare breddgrader (Blekinge) bokad. Mitt i skärgården är det tänkt att jag ska lära mig "allt" om kirurgi.

...Och bäst av allt! I november ska världens bästa lillasysters födelsedag firas med pompa och ståt i underbara Göteborg! Hur mycket kan man längta?

Inser nu att jag glömde något i inlägget där jag beskrev mig själv som en ekorre på en gocartbana. Förkylningarna. (Och magsjukorna). Aldrig har jag dukat under för så många nästäppor, hostattacker, febertoppar och frukoståterseenden som sedan jag påbörjade läkarutbildningen.

Stressen har återigen besegrat mitt immunförsvar och nu sitter jag och snörvlar och självömkar som en man i sina bästa år. Fast jag är ju inte man, bara en hejare på att tycka synd om mig själv.

I kväll ska jag i alla fall försöka pausa eländet, för då väntar bio med Marie, Benny, Christian och Malin. Det kan man inte missa!

Inget för klaustrofobiker

Har genomgått en MR-undersökning nu på morgonkvisten. En lite spännande upplevelse där man ligger helt blickstilla på en brits med en hjälm på huvudet och hörselkåpor. Det bullrar och slår och jag blev lite åksjuk när britsen gled in i magnetkameran. Väl där inne kändes det som om det rörde sig innanför skallbenet; som om vätskan drogs i olika riktningar.













Efteråt gjorde jag en ögonundersökning där man bland annat mätte trycket över hornhinnan. Där kan vi snacka läskig apparatur! Man skulle kika in mot en grön prick som helt plötsligt rör sig fram mot ögat och chockar med en luftpuff! Man fick lite grann känslan av att en clown precis kastat en paj i ansiktet.

Nu ned på stan för att ragga sponsorer till Spring för HIV-et och sedan kvällsjour.

Mitt liv i ekorrhjulet

...Som egentligen är mer som en gocartbana, med samma förutsägbara svängar för varje varv.
En ny termin börjar. Motivationen är på topp i ungefär en vecka och jag tar prydliga anteckningar i en fin ny skrivbok med lärarhandstilen, innan jag faller tillbaka i gamla hjulspår och klottrar utan att kasta en blick på papperet för att placera det nedkluddade oläsliga arket i en hög som ska renskrivas (i själva verket hamnar högen i återvinningen så fort tentan är godkänd).

Sedan hinner jag mer eller mindre blinka så har ännu en termin snart passerat och då står jag där igen. I tentaträsket. Aldrig är det så roligt att städa, baka, spela spel, plugga på något annat område än just det som tenteras och aldrig missar man så många festligheter för att man sitter hemma och försöker börja i någon ände. Startsträckan är oändlig och kaloriintaget likaså, i någon slags förhoppning om att sockerkicken ska sparka igång hjärncellerna som går i ide så fort man går in i plugg-grottan.

De sista dagarna inför tentan är nivån av stresshormoner skyhög och hjärnan har gått ur sin dvala för att arbeta på högvarv. Efter tentan en underlig känslostorm av lättnad, maktlöshet och hoppfylld ovisshet.

...Och sedan tillbaka på ruta 1. Man blir äldre men när ska man bli visare?